Taylors Mistake.
En mindre strand strax utanför Christchurch som sitt namn till trots, inte under några omständigheter kan anses vara ett misstag att besöka. Strand, sand, sten och hav är en oslagbar kombo för att fördriva ett par timmar ihop med kameran. Hit lade jag och tyskarna kursen en lördag för en dagsutflykt medan Johan stannade hemma och slogs med kurslitteraturen.
Porters Ski Area.
Skidanläggningen som vi tredje gången gillt lyckades ta oss till utan att bli stoppade av vare sig regn, för mycket snö eller stillastående liftar. En väldigt fascinerande omgivning för en annan vars erfarenhet sträcker sig som längst till Gustavsbacken i Sälen. Rörelserna satt i sedan början av året när skidorna senast var på, men att vi åkte hem med mersmak kunde inte hjälpas. En dag går förfärligt fort när man svischar nerför backarna!
Kaikoura.
Det första stoppet på en resa från Christchurch till Auckland, som totalt skulle bestå av fem dagar i husbil och tre i bil. En stad med få människor och fantastiskt många sälar och fotovänliga vyer längs kusten.
Waitomo.
Att krypa omkring under marken i våtdräkt i åttagradigt vatten är inte något som jag någonsin vetat att jag skulle tycka var kul eller som jag för den delen skulle placerat särskilt högt på en önskelista av aktiviteter. Har ett svagt minne av en promenad i Lummelundagrottan när jag var cirka sju eller åtta år, men det är också vad jag vet den enda grottupplevelsen jag haft sedan tidigare. Men charmen med att resa med andra (som vet att dom gillar att krypa runt på vassa stenar i grottor med tak klädda av lysmaskar) är att man halkar in på aktiviteter som man själv kanske hade valt bort. Jag som fått för mig att jag är lite smått klaustrofobisk krälade glatt genom smala gångar och simmade utan problem omkring med vattenfyllda stövlar i till synes bottenlösa vattenhål i en kilometerlång tunnel under marken. Utan problem. Och tyckte dessutom att det var en rätt så fantastik upplevelse!
Rotorua.
Rotorua kokar bokstavligt tala av aktiviteter, geotermiska sådana. Men gejsrar, bubblande lerpoolar och färgglada mineraler. Säkert än mer intressant om man är intresserad av naturvetenskapliga ting och ack så vackert för oss andra. Lukten av ruttet ägg till trots.
Auckland.
Auckland förtjänar kanske ett eget inlägg egentligen. Men vilken plats gör inte det? En miljonstad, och Nya Zeelands största, som jag trots regn när vi anlände direkt fick väldigt trevliga vibbar av. Har en förkärlek för storstäder och skyskrapor, fastän jag inte nödvändigtvis skulle vilja bo däri. Det är bara något visst med att traska runt och känna sig så extremt liten i en stor värld. Efter många dagar i bil var Auckland vårt sista stopp på resan vilket kanske bidrog en del till att vi slappnade av och uppskattade möjligheten att promenera runt till max, dessutom i en värme som mer än Christchurch antydde att våren var på väg. Middagen blev en restaurang-hopping med fokus på det asiatiska köket och dessert från det italienska. Frukosten dagen efter förtärdes på ett reko café och lunch i mexikansk anda i, av tripadvisor välrecenserade, stadsdelen Ponsonby innan flyget tog oss hem till Christchurch.
Någonstans på vägen.
En del av charmen med Nya Zeeland är att inga ställen är direkt tokiga. Att vara på väg innebär här förutom synen av otaliga får, fält och fjäll en hel del stoppvänliga platser omgivna av landskap som någon har uppskattat mycket nog för att bredda vägen, gjuta en utsiktplats, ta fram en skylt och bjuda in alla oss roadtrippare till den ena storslagna utsikten efter den andra. Like på den och thanks for sharing New Zealand!
Hej hopp.
