Konsten att flytta till Christchurch - och konsten däri.

Sommarsemestern brukar kanske vanligtvis inte innebära en resa riktigt så långt söder ut som denna har tagit oss. Men efter tre flighter, tio tidszoner och en 28 timmars flygresa lämnade vi den svenska sommaren bakom oss till förmån för den nya zeeländska vintern i Christchurch.

Att flytta till Nya Zeeland har varit en ganska så lättsam övergång från Sverige om man bortser från den blygsamma flygresan hit som gav upphov till jetlagg utan dess like. Bli inte avskräckta ni som ska komma och hälsa på, jag överdriver förstås (om än ytterst lite). Jag känner mig som hemma och människor är trevliga och pratar någorlunda så man förstår när man väl har insett att de säger gärna Jiiiss istället för Yes eller överlag alltså i istället för e. Speciellt trevliga är dom när man möter dom på hike uppe i bergen. Diskuterade detta fenomen med vår ena flatmate. Alltså om att hälsa så glatt på precis alla (däribland mountainbikarna som svischar förbi) just när man hikar, och hennes ganska troliga teori är att det är en "både-du-och-jag-gör-något-hurtigt-och-borde-hälsa-för-att-uppmuntra-varandra-grej". Vilket ju inte är fel. En annan väldigt trevlig sak är att alla som kliver av en buss säger tack till busschauffören. Alltså från bakdörren! Hur trevlig?

På tal om flatmates så har vi hunnit skaffa oss inte mindre än två sådana i vårt nya hem i stadsdelen Riccarton. Bor gör vi i ett tvåplanshus som ligger tio minuters promenad från universitetet där Johan ska plugga ett år, och så även jag en termin i vår (eller höst här då). 10 minuters promenad är det även till Christchurch största shopping-mall, vilket är lite farligt nu när jag har mer fritid än i vanliga fall och desto mindre cash att lägga på prylar. Skämt åsido, så har jag kommit in bra i att jobba på distans och jag hoppas fortfarande på en fotoredigeringskurs till hösten (eller vår här då) som jag i nuläget är reserv på.

Christchurch i sig är en väldigt spännande stad. Jag gillar den verkligen på grund av läget till havet och bergen och allt annat som vi knappt ens hunnit göra en bråkdel av. Dock var det som många kanske känner till två stora jordbävningar här 2010 och 2011 och staden är fortfarande väldigt tagen av detta. Många byggarbetsplatser, lyftkranar, förfallna och tomma byggnader, vissa som stöttats av på varandra staplade containrar. Helt klart mer påtagligt att jordbävningarna ägt rum än vad jag hade trott. Dock har staden låtit lokala konstnärer och kreatörer av olika slag sätta upp konstinstallationer i alla dess former. Exempelvis en dans- och karaokescen (där du bara pluggar in din telefon eller musikspelare och är välkommen att köra hårt), en Mini Cooper på en tegelvägg (som du inte kan köra), en supersize soffgrupp (som jag inte vet användningsområdet för) samt oändligt med vackra graffittimålningar i alla former på såväl husväggar som trottoarer. Googla "street art Christchurch" så får du en känsla.

I stadskärnan finns även ett shoppingcenter uppbyggt av containrar i alla regnbågens färger, som också byggdes strax efter sista jordbävningen som initiativ från staden och företagen som ville hålla liv i stadskärnan medan större projekt fortfarande byggs. En sevärdhet i sig och rätt så coolt. Så man skulle kunna beskriva staden som en ytterst konstnärlig stad som blickar framåt samtidigt som många förlorat mängder av saker och i värsta fall nära och kära på grund av landets placering mitt emellan två tektoniska plattor vilket frambringa dessa hemskheter till naturkatastrofer. Även om det satt fart på kreativiteten i staden hoppas vi förstås inte på någon större jordbävning kommande året… eller ens någonsin när jag ändå önskar!

Så åter till människorna här, vilka alltid är lika spännande att studera när man kommer till anda delar av världen. Några större kulturkrockar har vi inte varit med om. Även om vi har varit nära ett antal fysiska krockar då människorna här är programmerade för vänstertrafik, dvs även när man möts på en trottoar. Och något man ofta ser på just en trottoar, det är bevis på att nya zeeländarna är ganska så mycket tuffare än oss sk vikingar i Sverige, för så snart solen skiner (det må vara vinter och maximalt 10-15 grader och oftast flera grader därunder) då åker flipflopsen, sandaler och shortsen på och jackan av. Nu ska jag inte påstå att detta gäller alla. Men iaf till den grad att jag känner mig lite udda i min faktiska vinterjacka, trots att det borde vara helrätt klädsel för säsongen…

Bjuder avslutningsvis på några bilder från en ruggig dag på bakgården till vårt hem för närmsta året som vi fann på den tredje dagen i Christchurch.