Goddag,
Att sitta utomhus med en Starbucks-kaffe i solen utan jacka i november är ett utav många sätt att unna sig lite lyx här i DC. Det är också ett bra sätt att komma ifrån den något spända stämningen hemma på F-street sedan min roomies mamma anlänt för tre veckors semester i storstaden (läs: uppassning, matlagning och städning åt dottern). För att inte tala samma språk har vi kommunicerat förvånansvärt mycket, men man vill ju ändå lämna utrymme för lite kvalitetstid mellan mor och dotter – varpå min lilla söndagsutflykt. Helgen förövrigt har varit lugn; lite shopping inför den stundande högtiden Thanksgiving, biljettinköp till ”They might be Giants”-konsert nästa vecka, lite putsning på CV inför sommaren och efterforskningar kring masterutbildningar.
Sedan sist jag skrev har en hel del hänt, vilket kan vara en bidragande orsak till uteblivet dagboksskrivande. Hur det än är blir det ju intressantare inlägg när inspirationen infinner sig, varför jag hoppas mina få trogna läsare förlåter mig. En tenta har blivit pluggad till och skriven (dessvärre ännu inte rättad), Halloween har bjudit på utklädnader, hemmafest med både traditionell flip-cup- samt beer pong-turnering. Johan och jag var, tro det eller ej, bland de bättre på flip-cup och vann iaf en match i beer pong. Viket leder mig in på ännu en höjdpunkt av inträffade händelser sedan sist – nämligen att Johan varit här! Det blev tio lyckade dagar med en tripp till NYC, en hel del sightseeing i DC, hockey i Verizon Center och inte minst en The Sounds-konsert på baren Black Cat här i DC. Otippat med ett svenskt band, men riktigt bra! Som det brukar var det enda felet med Johans vistelse att den tog slut. Men med några extra dagar ledigt, var jag vid det laget han åkte hem utvilad och redo för att bli rejält förkyld. Ja, ni läste rätt! Efter en månads tentaplugg kombinerat med heltidspraktik följt av semester kombinerat med praktik har jag inte riktigt lyssnat till min kropp och fick därför snällt stanna hemma halva förra veckan för att kurera mig. Så kan det gå!
Vad som slog mig just i denna stund (som antalet gånger förr) är frågan hur Washington, DC kan vara en sådan lugn stad, storleken till trots. Jag sitter för tillfället på en stentrapp precis bredvid The Mall med World War II-monumentet på min vänstra sida och Washington Monument ett par hundra meter snett bakom ryggen med utsikt över en konstgjord damm. Det är såklart en hel del turister (och joggare för den delen) kring monumenten, men det är också många som liksom mig bara hänger i parken. Familjer där barnen matar änder, och dessvärre även en och annan fiskmås, en tjej som tar en paus i sin joggingrunda för att ringa ett samtal och njuta av samma utsikt som mig några trappavsatser längre ner, par som strosar hand i hand och framförallt en förvånansvärd tystnad. Ironiskt nog flyger i samma stund som jag skriver ”tystnad” två helikoptrar förbi samtidigt som ett flygplan går in för landning på Reagan Airport inte långt härifrån.
Trots dessa oljud står jag fast vid att något slags lugn ofta råder i denna stad. Kanske beror det på att staden är ganska utspridd, med rådande begränsning på hur höga byggnaderna får vara, breder staden ut sig på bredden snarare än höjden. Detta gör att Washington Monument går att se nästa överallt ifrån i staden. Jag gillar det! Vill man se höghus kan man alltid traska över till grannstaten Virginia (som jag nätt och jämt kan urskilja från min utkiksplats) på andra sidan Potomac River. På tal om Virginia börjar det bli dags att dra sig hemåt för att hinna laga mat innan jag själv ska bege mig till Arlington, i just Virginia, för lite Ben & Jerry’s hos Jessica ikväll!
Ha en bra vecka!
Therése
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar